Simon Gärdenfors: Det var lite kul när moralister blev arga

Varje morgon går Simon Gärdenfors upp, äter chokladpudding och dricker pulverkaffe, sammanställer en lista över brådskande punkter att bocka av, jobbar minst en halvtimme med sitt huvudprojekt för tillfället, och gör 70 armhävningar, 70 situps och ”blandade ryggövningar”. Varje morgon skriver han minst ett skämt och gör en anteckning om det i en speciell bok.

Rutinen är med i Simon Gärdenfors nya långfilm ”Serietecknaren”. Han beskriver delar av den precis i början. ”Efter det spelar jag en omgång ’Pac-Man’”, säger han i en voiceover med sin lojt torra skånska. ”Mitt rekord är 163940 poäng. Jag tror att jag ligger bra till inför SM nästa år.”

Han är en oerhört disciplinerad människa, på ett sätt som hade uppfattats som helt outhärdligt om det inte vore för att han också är fruktansvärt rolig. Han är fruktansvärt rolig, på ett sätt som borde ha gjort honom till en av Sveriges mest älskade komiker om det inte vore för att han ofta skämtar om ämnen som till exempel sex, droger, rasistiska stereotyper, funktionsnedsättningar och pedofili.

Den som inte känner till Simon Gärdenfors som serietecknare, ståuppkomiker eller podcastvärd, eller har sett hans Youtubeserie ”Mina problem”, har nog åtminstone en vag uppfattning om debaclet kring låten ”Knulla barn” 2018. Händelsen var något av en riksnyhet.

I ena ringhörnan: några av Sveriges största influerare och medieprofiler som Cissi Wallin, Elaine Eksvärd och Mia Skäringer Lázár. I andra ringhörnan: Simon Gärdenfors och hans kompis Anton Magnusson, också känd under artistnamnet Mr Cool. De förstnämnda hade just upptäckt duons tre år gamla raplåt och menade att den uppmuntrade till övergrepp mot barn och borde bannlysas, eventuellt vara olaglig. Mr Cool och Simon Gärdenfors blev avbokade från otaliga ståuppgig, låten togs bort från Spotify och de polisanmäldes för uppvigling och förledande av ungdom.

Till slut bad Simon Gärdenfors kanske inte riktigt om ursäkt, men kom med ett uttalande: ”Vi vänder oss givetvis emot alla former av sexuella övergrepp. (…) Vi har hela tiden bara försökt vara roliga. Bara det, inget annat.”

Simon Gärdenfors är uppvuxen i ett akademikerhem i Hjärup i Skåne. Hans pappa Peter Gärdenfors är filosof och professor i kognitionsvetenskap och har bland annat synts i ”Fråga Lund”. Hans mamma Annette Wald Gärdenfors har jobbat som programmerare och it-chef. Simon var rolig redan som liten.

– Det finns en gammal super-8-film från när jag är kanske fyra år, jag springer framför mina föräldrar och min bror och tramsar mig och de skrattar. Jag försökte absolut vara rolig redan som barn. Klassens clown.

Vi sitter i hans lägenhet, underbart inredd, vansinnigt välstädad, hyllor och skåp fulla av noggrant sorterade plastfigurer, godisförpackningar, böcker och prylar. Tv:n är inbyggd i ett specialbeställt skåp med skjutdörrar i betsad ek. ”Serietecknaren” ska ha premiär om några veckor; långfilmen han arbetat med i fyra år. Den är en i stora delar självbiografisk skildring av några år i Simon Gärdenfors liv – och innehåller en inte oansenlig mängd pedofilskämt.

Det finns något i det obehagliga som fascinerar honom. Det har det alltid gjort.

I boken ”Provokatörerna” av Filip Yifter-Svensson – en sorts kartläggning av den svenska humorscenen från 2020 – beskriver Simon Gärdenfors hur han redan som litet barn lockades av att anta en konträr position. En lekplats för skolans barn skulle bli parkering och elevrådet samlade in namnlistor i protest. Simon, som vid tidpunkten gick i mellanstadiet, fick en plötslig impuls.

”Jag märker att jag känner njutning av den sortens komiska provokation”

– Jag kommer ihåg den lite kittlande känslan när vi hade samlats i matsalen och elevrådets ordförande pratade: ”Alla barn har skrivit på protestlistan. Utom ett barn. Simon Gärdenfors. Han skriver att han vill ha parkeringsplats.” Då riktades 500 sura blickar mot mig.

Känslan, säger han, var inte helt olik den under ”Knulla barn”-drevet.

– Jag var lite rädd där i matsalen, det var obehagligt när alla tittade på mig. Men när jag skrev skämtet på namnlistan tyckte jag att det var kul! Att ett barn ville ha en parkering!

Vill man, så kan man göra en banal psykologisk tolkning av parkeringsplatsincidenten: Den är en urscen i Simon Gärdenfors liv, och sedan dess har han jagat efter känslan som uppstod i matsalen.

– Alltså, det kanske är lite så? Jag märker att jag känner njutning av den sortens komisk provokation. Det där är nog första exemplet jag minns på att jag är en retsticka.

Det är egentligen lite taskigt att inleda ett personporträtt av Simon Gärdenfors med att presentera honom som en ståuppkomiker/rappare besatt av grova och i vissa fall polisanmälda skämt. Det är visserligen en korrekt beskrivning, men den är inte fullständig.

Det var serietidningar som fångade honom först. ”Pyton”, full av kiss- och bajshumor, kändes först jobbig för den lilla Simon – det krävs viss tillvänjning för att uppskatta den där njutningen i obehaget – men snart gav han sig in på tyngre saker som det danska fanzinet ”Achtung”. Och så upptäckte han det självbiografiska tecknandet. Robert Crumb, Joe Matt – och svenska tecknaren Mats Jonsson som ritade självbiografiskt i tidningen Galago. Kanske var det något han själv skulle kunna göra?

”Jag minns att jag tänkte att om saker går åt helvete på grund av det här, så får jag ändå ett intressantare liv”

– Men jag slogs också av vilken risk de här tecknarna tar, socialt. När Mats Jonsson berättar ganska pinsamma runkfantasier – jag tänkte, hur fan vågar han avslöja det här i en serie! Och publicera det!

Den första självbiografiska serien som Simon Gärdenfors själv publicerade, i ett fanzine i femtio exemplar, handlade om att han var hemligt kär i en tjej i en annan skola. Han använde inte ens sitt riktiga namn i serien, men det kändes ändå som att han blottade något.

– Men jag minns att jag tänkte att om saker går åt helvete på grund av det här, så får jag ändå ett intressantare liv.

Det var som serietecknare han slog igenom i början av 00-talet. Först ”Turist” 2003, senare bland annat ”Simons 120 dagar” om en roadtrip i Sverige och ”Död kompis” om en barndomsvän som gick bort. Alla hans serieromaner är mer eller mindre självbiografiska.

– Det där med parkeringsplatsen var första gången jag kände att jag tog någon form av risk med humorn. Självbiografiskt berättande ger lite samma känsla av att riskera något.

Han startade rapduon Las Palmas. Under något års tid var han fast bisittare i radioprogrammet jag själv programledde i P3. Han började med ståupp. Han startade en ny rapduo – Far & Son – tillsammans med Frej Larsson och duon gjorde också programmet ”Samhällsjudo” i TV4 Play 2015.

”Jag har svårt för politisk satir, särskilt när jag eller någon annan försöker framstå som duktig”

Runt ”Samhällsjudo” finns också några medialt uppmärksammade händelser, som när Simon Gärdenfors greps av polis misstänkt för brott mot skyddslagen efter att ha spanat på Säpo med förstoringsglas och lösmustasch. Eller när duon gick på en öppen lägenhetsvisning och började laga mat och dricka öl. Eller när de olovligen byggde en gayklubb på ryska statens mark på Åland.

Just den sistnämnda händelsen är faktiskt en av få som Simon Gärdenfors uttrycker viss … ånger över.

– Jag har svårt för politisk satir, särskilt när jag eller någon annan försöker framstå som duktig. Med bögklubben på Åland kunde jag känna att det var lite präktigt, att det var ”för en bra sak”.

Han gör citattecknen i luften.

– Det blir inte lika kul då.

Strax efter intervjun ska Simon Gärdenfors händelsevis ta färjan till just Åland för att uppträda på en ståuppklubb inför en publik som ser honom som politisk kämpe för hbtq-rättigheter. Kanske.

– Jag tror att publiken mest består av folk som är glada att det händer något i Mariehamn.

Ja men potentiellt! Är det en jobbig känsla?

– Om någon presenterar mig som ”han som protesterat mot homofobin i Ryssland” och jag får en applåd – jag trivs inte i rollen som hjälte. Det är nog i och för sig väldigt få som ser mig som hjälte.

”Jag tycker att humorn i sig är det viktigaste, och att det ofta blir sämre om man använder humor som ett redskap för ett ändamål”

Humor får sällan vara ett självändamål, säger Simon Gärdenfors. Man hör ofta folk säga ”vi behöver skratta i dessa svåra tider”, eller ”det är bra att skratta för det kan bearbeta trauman”.

– Då ger man inte humorn tillräcklig vikt. Jag tycker att humorn i sig är det viktigaste, och att det ofta blir sämre om man använder humor som ett redskap för ett ändamål.

Samma sak med provokation, säger han. Ingen har något problem med att en skräckfilm är läskig bara för skräckens skull, att en snyftare är sorglig bara för att vara sorglig, en romcom är romantisk för att vara romantisk, en tavla är vacker för skönhetens skull.

– Men provokation har väldigt låg status. Varför skulle man inte få vilja framkalla den känslan för sakens skull? Det finns många färger i paletten, provokation är en av färgerna jag gillar mycket. Men inte den enda. Jag tycker om nästan alla färger.

Simon Gärdenfors hade gjort det mesta han vill i de flesta genrer han är intresserad av men han hade aldrig gjort en långfilm.

– Jag tror att de flesta människor skulle vilja göra en långfilm, om det bara inte hade varit så jobbigt. Tror du inte?

Ja, jo, kanske. För Simon Gärdenfors var det i alla fall så. Han började skriva manuset under pandemin och finansierade filmen med en crowdfundingkampanj på Kickstarter som drog in en halv miljon kronor.

När ”Serietecknaren” börjar leker livet för Simon Gärdenfors och hans kompis Anton ”Mr Cool” Magnusson. De har inlett varsin framgångsrik ståuppkarriär, Mr Cool har släppt en ny skiva där Simon Gärdenfors gästar, allt tycks gå riktigt bra. I en scen i filmen får duon frågan om de fått mycket skit för låten ”Knulla barn”, och Simon Gärdenfors skakar på huvudet, milt besviken. ”Jag kan tycka att det är lite för lite, nästan.” Snabb flashforward och duon toppar plötsligt nyhetssajter.

”Lite cancelled blev jag – men jag var nog aldrig orolig att hela världen skulle vända mig ryggen”

Men huvudberättelsen i filmen skildrar egentligen serievärlden. Filmens Simon bestämmer sig för att återgå till serieskapandet och planerar en roman om en gammal kuf inom seriesfären, ”DC-Bengan”, som det går obehagliga rykten om. Komplikationer uppstår. Ett avtal sluts. Simon träffar en tjej. En sekvens är en minutiöst planerad stöldkupp i ett seriearkiv. Men mest består filmen av en lång och stundtals briljant rad skämt. På filmens hemsida står att den ”kan vara den komedi som innehåller flest grova och vulgära skämt genom tiderna i Sverige” vilket inte är en överdrift.

Filmen handlar alltså delvis om ”Knulla barn”-gate – men är absolut inte någon ursäkt eller förklaring, utan snarare en möjlighet för Simon Gärdenfors att gräva sig ännu djupare ned i sin påbörjade grop av bitvis obehaglig humor.

Den som redan avskyr Simon Gärdenfors får fler anledningar att göra det. Den som gillar honom kommer att älska filmen. Och den gamla diskussionen runt ”Knulla barn” är egentligen ganska meningslös – den kokar ned till den olidligt slitna frågan ”får man skämta om allt?”. Och svaret är väl som alltid ”ja, om det är kul”.

Kändes det som att du var på väg att bli cancelled på riktigt under den perioden?

– Det är inte svart eller vitt. Vi fick många avbokningar, och det händer fortfarande ibland att någon säger att nej, de vill inte att du ska uppträda på den där puben. Så lite cancelled blev jag. Men jag var nog aldrig orolig att hela världen skulle vända mig ryggen.

Finns det något bra med att vara lite cancelled?

– Det beror verkligen på vad man lägger i ordet. Det är inte roligt att bli avbokad med åtta timmars varsel. Men när moralister och kristna blev upprörda av min kulturutövning var det lite kul. Det kändes som den gamla paniken kring skräckfilm och hårdrock. Det är lite coolt ändå, när det finns en arg mobb som rasar mot det moraliska förfallet.

Kände du någonsin att kritikerna hade en poäng?

– Alltså, om någon blir ledsen är det ju något negativt. Jag är inte för sårande skämt till vilket pris som helst. Jag tycker ändå att det finns gränser.

Om han jobbade som lärarvikarie i mellanstadiet och ett barn hade stora öron, säger Simon Gärdenfors, så skulle han inte dra ett skämt om stora öron för klassen även om det var roligt.

– Så det finns så klart situationer där humorn inte är det allra viktigaste. Däremot kanske jag tycker att det är viktigare att jag publicerar en video med pedofilhumor på Youtube, än att ta hänsyn till att någon kan bli ledsen.

Vad är skillnaden? Potentiellt sitter ju det där mellanstadiebarnet där framför Youtube, så att säga?

– Absolut, och jag har ingen fast regel för var gränsen går. Det är som det där uttjatade citatet av Fritiof Nilsson Piraten: ”Skriver man om en synål är det alltid någon enögd jävel som tar åt sig.” Jag bedömer det … från fall till fall. Oftast tycker jag att det är värt risken.

Jag frågar om det är med humor som man fick lära sig att det är med droger. Man börjar med ett bloss och sedan vill man ha tyngre och tyngre grejer. Vill han han dra det lite längre, lite grövre, lite mer obehagligt?

– Jo, så är det väl, men jag har nog nått ett tak nu.

När vi ses några dagar senare för att ta bilder berättar Simon Gärdenfors att ståuppgiget på Åland gick bra; inte en enda person hyllade honom som politisk aktivist och hjälte.

Han kör lite ”Pac-Man” medan fotografen plåtar. Arkadspelet i lägenheten köpte han när han bestämde sig för att bli riktigt bra och övade intensivt tills han fick den ”Pac-Man”-relaterade skadan De Quervains syndrom, en senskideinflammation i tummen, och läkaren på vårdcentralen förbjöd honom att spela mer än 20 minuter om dagen. Det är därför han bara har en enda spelomgång i sin morgonrutin numera. Han vann SM 2021.

Det är väl med det, som med allt. Medfödd talang gånger disciplin avgör hur bra och framgångsrik du blir, säger Simon Gärdenfors.

– Har du en tia i talang och en tvåa i disciplin blir det tjugo. Men har du en trea i talang kan du få upp det till trettio med en tia i disciplin.

När allt runt filmen är färdigt kanske han ska skriva en roman; något självbiografiskt.